Jag blev lite intresserad av segelflygningens historia och ramlade över Otto Lilienthal. I slutet av 1800-talet var han en av de första som lyckades flyga längre sträckor med en farkost tyngre än luft. Klumpigt värre var det, men åtminstne flög han. Det var också slutet för honom. Han lyckades få sin farkost att stalla (tappa lyftkraften) och föll från 17 meter och bröt ryggraden. Han dog dagen efter, men lyckades säga sina sista ord: ”vissa uppoffringar måste man göra”. Förvisso var han inte helt misslyckad, han flög över 2000 flygningar innan han fick kasta yxan i sjön.

Här till vänster flyger Lilienthal.

Den farkost Lilienthal byggde var mycket rudimentär och styrdes genom att flytta tyngdpunkten. Och eftersom den enda rörliga delen i hela paketet var hans ben, så var farkosten inte särskilt vig i luften.

Det finns en massa bilder på Lilienthal på nätet. Jag blev så imponerad av gubben att jag tänkte göra papperskopior av några bilder. En mycket modig gubbbe, måste jag säga.

Visseligen försökte de första pionjärerna flyga redan 800-talet. En poet vid namn Abbas Ibn Firnas sysslade med flygning i närheten av Cordoba i Spanien. Inte heller för honom gick det särskilt bra, han fick en allvarlig ryggskada och fick sluta med sin hobby.

I England flög en munk vid namn Elmer of Malmesbury med en rudimentär farkost genom att slänga sig ner för klostertornet på 1000-talet. Han gled i 200 meter innan han störtade mot marken och bröt båda benen.

Hur som helst tog bröderna Wright mycket kunskap av pionjären Lilienthal och därifrån är allt, som man säger, historia.

Också för mig kanske det blir en liten milstolpe i dag. Om vädret tillåter ska jag flyga min tarkastuslento, det vill säga ungefär som körprovet när man tar körkort. Om provet lyckas bra är mina flygstudier klara och jag får min licens snart.